det va annorlunda förr

om man gräver ner sig i minnen och tankar
jag va fast i en dala som ångest varje dag
drog mig neråt för varje gång jag tagit ett andetag

jag kunde hata,
inte vilja finnas kvar
jag kunde bryta ihop för minsta lilla sak

jag va en sån som tänkte för mycket
på livets mening och var vännerna tyckte
men kämpade på genom kärlek och bråk
jag tog ett steg i taget för jag strävade mot ett mål

men nu när jag vaknar så öppnar jag öronen
försöker kompromissa så alla drömmar är överens
sanningen kanske är att jag har blivit en tvivlare
men faktum är att livet går vidare

jag klättrade uppåt sakta men säkert
har nu lärt mig att uppskatta världen
försöker säga saker som är värda att berätta
från egen erfarenhet, har lärt mig en läxa


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0