dagens känslor.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja? Jag vet inte riktigt vart allt detta började, eller vart det kommer sluta kanske är en ännu bättre fråga? Jag känner mig bara förvirrad och maktlös. Jag kan inte göra något åt någonting, jag kan inte fatta några beslut eller ens påverka det som kommer hända nu. Jag kan inte kontrollera mina tankar, mina tårar eller mina känslor. Jag känner mig inte annat än maktlös.
Det finns fina vänner jag har och vuxna som hjälper mig och förstår förvånandsvärt bra, men jag tror ändå inte att någon vet hur det känns för mig, hur jag känner mig, långt här inne. Hela min själ slits i bitar, mitt hjärta går i kras och min hjärna spricker snart av alla hemska tankar, bilder och minnen som snurrar runt. Min kropp är det enda som fortfarande funkar som den ska, men det vet jag ju inte ens själv om den gör än, förens jag fått svar och gjort mer tester? Kanske förstör detta hela mig?
Det är så lätt att man tänker på det allra värsta, att ingenting kommer bli bra och att detta är det värsta som kunde hända. & det va det kanske, jag vet inte om det kunde hända något värre om jag ska vara ärlig. Men jag måste försöka tänka positivt, tänka att detta kommer lösa sig, även om det tar tid och är jobbigt.
Kanske är hela min höst och vinter förstörd, kanske hela nian? Eller så är ingenting förstört, vem vet hur lång tid det tar innan mina sår läker?
Men tiden kräver tårar, och jag kan erkänna att jag tycker det är jätte skönt att få gråta ut, gråta en tår eller två varje kväll för att få ut det värsta, och så snabbt som möjligt kunna gå vidare.
Får bara hoppas att det blir så, att det går snabbt nu så jag slipper detta sen!
jag har ändå inte fattat det än, hur kunde detta hända mig? Hur kunde det vara du som gjorde det här mot mig? jag skäms, jag har dåligt samvete och jag tycker synd om dig, även om det borde vara tvärt om, förlåt, men detta är fan ditt fel.
all denna tiden kanske bara är en väntan på att jag ska vakna upp, då jag har glömt allt & allt är som det va förut?
Det finns fina vänner jag har och vuxna som hjälper mig och förstår förvånandsvärt bra, men jag tror ändå inte att någon vet hur det känns för mig, hur jag känner mig, långt här inne. Hela min själ slits i bitar, mitt hjärta går i kras och min hjärna spricker snart av alla hemska tankar, bilder och minnen som snurrar runt. Min kropp är det enda som fortfarande funkar som den ska, men det vet jag ju inte ens själv om den gör än, förens jag fått svar och gjort mer tester? Kanske förstör detta hela mig?
Det är så lätt att man tänker på det allra värsta, att ingenting kommer bli bra och att detta är det värsta som kunde hända. & det va det kanske, jag vet inte om det kunde hända något värre om jag ska vara ärlig. Men jag måste försöka tänka positivt, tänka att detta kommer lösa sig, även om det tar tid och är jobbigt.
Kanske är hela min höst och vinter förstörd, kanske hela nian? Eller så är ingenting förstört, vem vet hur lång tid det tar innan mina sår läker?
Men tiden kräver tårar, och jag kan erkänna att jag tycker det är jätte skönt att få gråta ut, gråta en tår eller två varje kväll för att få ut det värsta, och så snabbt som möjligt kunna gå vidare.
Får bara hoppas att det blir så, att det går snabbt nu så jag slipper detta sen!
jag har ändå inte fattat det än, hur kunde detta hända mig? Hur kunde det vara du som gjorde det här mot mig? jag skäms, jag har dåligt samvete och jag tycker synd om dig, även om det borde vara tvärt om, förlåt, men detta är fan ditt fel.
all denna tiden kanske bara är en väntan på att jag ska vakna upp, då jag har glömt allt & allt är som det va förut?
Kommentarer
Postat av: Anonym
vad har hänt=?:/
Postat av: anny
maria älskade ängel!
jag förstår dig, men ändå förstår jag inte hur du känner! jag kan bara tänka men inte veta. även att detta är så stort så jag inte kan hantera sånt här så vet du att jag finns, jag älskar dig! <3
Postat av: frida johansson
jag saknar dig maria. känns som du glömt bort mig helt, kommer du inte ihåg vid järnvägen när vi sa att det alltid skulle vara vi? och att vi inte skulle glömma bort varann nu när jag börjat gymnasiet? tänk på det ibland maria, för vi finns fortfarande kvar, och vi saknar tiderna när du hade tid för någon annan än dina sävsjökompisar. Skärp dig nu, annars kommer du inte ha några vänner kvar alls.
Trackback
